Aah!

Regnar ute, kom precis från att ha fikat hos mentorn med klassen. Det var trevligt förutom att vissa barnrumpor försökte riva hans lägenhet. Alltså varför är vissa så ouppfostrade? Man beter sig inte som femåringar på speed när man är hembjuden hos någon, särskilt inte ens mentor! Knäppskallar.. Jag blev sur och deras beteende var verkligen en moode-killer. Så oförskämt! Vissa växer ju aldrig upp..

F.ö så är städningen i full sjå, jag är som vanligt lite segstarta. Men who cares, mamma hämtade inte mig så jag fick gå hem så jag ska stressa henne. Hehe.

Känner att allt känns lugnt och skönt. Jag känner hur skönt det är att inte ha någon annan än mig att tänka på, har bara mig själv att göra nöjd osv. Dejting och liknande känns faktiskt inte det minstaste aktuellt just nu, flirta på krogen är ju bara roligt. Och oskyldig, inte som att man går runt och slickar folk på kinden och visar fittan. Men ja, jag tror jag känner mig helt tillfreds i mitt eget kött eller hur man ska uttrycka det. Fri, helt enkelt. Finns så mycket bättre och roligare saker man kan göra än att springa efter karlar, bygga upp relationer, förtroenden. Sådant skapar ändå missförstånd och besvikelse. Nej, jag är nöjd där jag är. Sista försöket var verkligen en väckarklocka för mig.Jag behöver ingen intim relation för att känna mig stadig, nöjd eller lycklig.

Men man blir ju lätt van vid det när man varit stadig i en lång relation. Men jag längtar liksom inte ens tillbaka. Jag saknar inte ens något. Tycker kärlek ( från min ålder att döma ) är ingenting annat än en tafatt- lek. Oavsett hur nära man står varandra. Kärleken kan ju vara fin. Men jag känner att... nej jag orkar inte kämpa. Jag har förstått att jag är nog lite för ung får sådant än. Men det var bra ändå att ha fått prova på nu iallafall. Det fick mig att inse hur lite jag behöver sånt där.

Ingen ska få mig, jag vill inte ha någon. Jag vill bara köpa mina egna saker, ha mina egna filmkvällar, sova själv, umgås med mina fantastiska vänner och ignorera dom som försöker stanna mig för att binda upp mig. Åt helvete med sådant. Nu kanske det låter som att jag haft en förbannat dålig upplevelse då det gäller kärlek iöverlag. Men så är det inte, oavsett om jag dömer från ett bra förhållande eller ett dåligt - Jag behöver det bara inte. Jag vill inte ha det. Jag vill bara vara helt självständig.

Nu har jag mina mål att fokusera på, vilket enbart är studierna. Ingen kärleks-fas ska få mig att tappa fokus. Men det är ju bra att jag lärde mig det nu när jag kliver in i det unga vuxenlivet. Jag tror jag kommer ha större chans nu när jag förstått att det blir bäst i längden att slippa missförstånd, att tråna, att lägga ner energi osv osv på något. Även om det kanske inte ens är något seriöst. Jag måste ha framförhållning i mitt liv, annars funkar jag inte. Nu vet jag exakt var jag står i mig själv, och där vill jag stanna.

Framtills någon som är lika bra och fantastisk som jag, dyker upp.

Nä, jag bara vill inte. Vill inte mysa, ligga, pussas,kramas och allra minst flirta och dejta. Så fort någon börjar flamsa så tar jag avstånd direkt. Jag är inte avskräckt, bara prompt ointresserad. Fyfan det är ju så jävla tråkigt! Man dejtar, sedan vet man ju aldrig vad som händer? Orka ödsla tid! Mellan jimpa och mig var det iallafall på lika villkor hela tiden. Men distansen tog ändå död på det till slut, och andra personliga skäl man bara inte hade lust att jobba på. För det kändes slöseri med tid, på grund av distansen. Och vi är inte lika ambitiösa, osv osv.
Nä, meningslös var ju inte den kärleksresan. Men jag vill bara inte ha något utav det längre, inte medd någon. INGENTING.

Äntligen, ljuva singelliv. Lyckliga självständighet. Bara jag och mej<3 Jag har saknat mig<3